Training of the Horse from a veterinary perspective

 

Enligt forskningen rör sig 70% av våra svenska ridhästar asymmetriskt. Det rör sig inte om några tydliga rörelsestörningar, men i samma grad som de låggradiga hältorna vi får in till klinikerna. Detta trots att hästarna är i full träning och tävling. Idag vet vi mer om hur hästen belastar sina ben och sin kropp, bl.a. med hjälp av den mätutrustning som finns. Vi hamnar idag ofta i gränslandet mellan friskt och sjukt. Vissa menar att tekniken ger oss mer information än vi vill ha. Tänk om den viktigaste förebyggande åtgärden vi veterinärer kan göra, för att minska antalet skador hos våra ridhästar, är att analysera och korrigera denna felbelastning av hästens vävnader och leder innan en allvarligare skada har manifesterat sig. 

 

Forskningen i Sverige ligger i framkant. Vi vet nu att det finns en naturlig asymmetri hos många hästar, som inte är smärtorsakad. En pågående studie undersöker om denna asymmetri är medfödd. Visst vore det fint att som veterinär kunna korrigera en eventuell naturlig asymmetri för att sedan kunna bedöma rörelsemönstret? Det är detta vi vill prata om dessa dagar.

 

Vi har saknat djupgående kunskap inom området hälsosam träning, prehab och rehab. Lång och låg, vad är det egentligen? Hur tränas egentligen hästens hemma med det rådet? Hur påverkar det hästens kropp? Hjälper det att klättra i backar om hästens knän fortfarande har en icke ergonomisk belastning? Eller hjälper det att lossa på låsningar i vävnaden, oavsett metod, om det neuromuskulärt styrda rörelsemönstret fortfarande ger en obalanserad belastning av kroppens leder och vävnader? Kommer spänningarna och låsningarna inte då tillbaka inom en ganska snar framtid?

 

Detta område har föreläsarna från olika håll fördjupat sig i, och funnit varandra genom, och alla har de landat i mycket liknande slutsatser. Detta beror egentligen på att biomekanik är en vetenskap och fysikens kraftlagar likaså. Detsamma gäller våra vävnaders egenskaper och den funktionella anatomin. Det finns enligt dem inte utrymme för så många olika teorier utan vissa saker är konstanta. Sedan är det som med all vetenskap, att man hela tiden måste ompröva sanningar och fortsätta utveckla den kunskap man redan har. 

 

Är det inte dags att veterinärmedicinen tar sitt ansvar inom området ergonomi för häst? Så att inte hästar utsätts för onödigt lidande trots att djurägarna försöker göra rätt, men med fel vägledning och felaktiga målbilder?